AddThis Sharing ButtonShare till FacebookFacebookFacebookShare till TwittertwittertwitterShare till PinterestPinterestPinterestShare till Moreaddthismore
I Leos sinne, liksom jag antar att många hunds sinne, vad som helst på marken är rättvist spel. Om mat någonsin tappas till marken är det ett lopp mellan Leo och jag. Jag hatar att erkänna att jag inte alltid vinner det loppet. I vissa fall är han väldigt stealthy (eller jag är bara väldigt långsam) och snags vad det än är innan jag ens kan skymta. Att slicka hans läppar är det enda beviset på brottet. Detta var en vanor som jag förväntade mig helt när jag höjde en valp.
Det jag inte förväntade mig var att han faktiskt skulle plocka upp vad som helst på hans väg. På promenader tillbringar jag cirka 80% av tiden fiske lämnar, pinnar, liksom mycket mer ut ur Leos mun. Vi har arbetat med kommandot “Lämna det”, som fungerar ibland, men om det finns en särskilt saftig pinne eller vinden fångar ett blad precis rätt, finns det ingen stoppande Leo. Lyckligtvis för mig såväl som Leos hälsa, är han lika mycket trög för de små Florida ödlor som alltid hoppar runt överallt. Jag trodde att detta var en vanor som han skulle komma över när han blev äldre, men nej, han går fortfarande stark. Som ett resultat har jag utvecklat denna extremt effektiva fingerskrok för att få saker ur munnen utan att pressa den ännu mer i munnen.
Silverfodret i Leos aptit är att det är extremt enkelt att ge honom alla typer av mediciner. Han tar lyckligtvis ner sin interceptor plus såväl som Nexgard -tuggor varje månad.